torsdag 2 juni 2016

Jag lever, tror jag av Christine Lundgren

Moa, Amanda och Kim är absolut bästa vänner. Även om de är tre så har det faktiskt aldrig varit ett problem för dem. De kompletterar snarare varandra och utan den ena är det helt enkelt inte detsamma. När Moa därför går bort i en tragisk bilolycka så tar Kim medvetet avstånd från Amanda. Hon förstår inte hur man skulle kunna fortsätta som vanligt när den ena saknas.  De båda sörjer även på olika sätt och det gör det inte lättare att umgås. Amanda ser till att hålla sig sysselsatt, medan Kim isolerar sig själv. Alla säger åt henne att hon måste börja öppna sig för dem, men Kim förstår inte hur hon ska kunna göra det. Hur ska någon kunna förstå hur hon känner sig? Hur skulle hon med ord kunna beskriva den smärta som etsat sig fast i henne? Och tanken som ingen annan verkar tänka mer än hon, tänk om det var medvetet? Förut var allt så enkelt, innan olyckan. Hon hade planer. Kim och Moa skulle flytta till London och jobba där. Men nu, vad ska hon göra nu?

Som ni märkt så gillar jag böcker som berör och detta är en av dem. Den fångade visserligen inte mig på det sättet som “Jag var här” gjorde, men man ska inte jämföra böcker på det sättet. Man dras liksom med i Kims förvirring av känslor och sidorna läser sig därför nästan av sig självt. Jag tyckte även om hur boken beskriver hur pass olika människor väljer att sörja en förlust. Hur alla är så på om att Kim måste gå vidare, men att det är lättare sagt än gjort. Denna boken passar för er som likt mig gillar att beröras och riktar sig nog främst för gymnasieåldern.

MVH Ellen

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar